Pirre Katainen

- Pirre, arvaa paljon tommonen Iittala pömpeli maksaa?
- No se riippuu minkälainen pömpeli se on.
- No semmonen ihan epämuodostunut.
- Se pienempi maksaa ainaki tyylii 80-90 euroo.
- 85 EURO! Du får aldrig köpa en sån. NEVÖ EVÖ!!!!!!!! (never ever)

Som ni ser på rubriken så är vi hemlösa just nu :( Känns ganska jobbigt när man inte har nånstans att ta vägen. Men vi fick i a f lägenheten klar i tid och nu är den redan en annans. Konstigt det där. Att det har varit vårt hem så länge och den tar det bara några sekunder så är det någon annan som flyttat in redan. Igår tömde vi hela lägenheten. För att inte vara Merja och Janne (som vi ska våldgästa i fyra nätter) till besvär mer än vi måste, så sov vi i en helt tom lägenhet med en madrass mitt i det stora rummet (bilder kommer). Jag tyckte det kändes tomt och lite ensamt. Men min man! Han tyckte det var ett super roligt äventyr. "IHAN NIINKU OIS RETKELLÄ!!!!" :)Men idag fick vi det ia  f städat oxå och för  tre timmar sen så sade vi adjöken till lägenheten.

Förresten, det verkar vara en bra idee att sitta och kommunicera via bloggen.
"knapper. knapper, knapper.
- tanita, kolla min blogg!
knapper. knapper. knapper.
- Pirre, kolla min blogg!
knapper. knapper. knapper."
Osv osv :)
Jag fick i a f en heeeel massa kommentarer. Undrar om vi ska köra på samma bana i fortsättningen oxå, tani?! :)

Sitter just nu i Lates lägenhet men ingen tanita och late syns till eftersom dom flydde städninge (för det är väl klart att syrran och brorsan SKA hjälpa till vid flytt???). De åkte till Annso och Saarimaa i Tammerfors. No, vi klarade oss ändå så det är ingen fara (Ok, tanita! Du var riktigt duktig igår. Det var på riktigt till stor hjälp :)
Men nu tröttnade jag på det här. Så see you later :)

ps. ska bli så trevligt att se moster med man och barn på fredag :)

tror hon är roooooooolig! Men oj, vad hon tror fel. Men min man är oxå en idiot! Två idioter på en madrass i hörnet av min lägenhet. DET är vad jag kallar LOOOOOSERS :D Ha haa... tanita... så försök inte!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Sitter här i en super tom lägenhet med en tanita som är en latmask och en man som är alldeles överaktiv och köpte en massa pizza, hamburgare, läsk och godis nyss.Då kan ni ju försöka hålla er i form.

Och Tanita sitter bredvid mej och tror att hon är rolig på sin blogg:
www.tanita.blogg.se

Men om ni läser där så kom ihåg. HOn ljuger så bra!

Jag har tänkt uppdatera minst en miljon gånger men ni vet hur det är när man har en massa annat för sej ? :)

En massa människor som frågat mej vad det är jag har sökt för nånting. Jag har sökt lärare på Sthlm universitet. Men nu har jag redan nästam ångrat mej eftersom jag nog trots allt vill försöka mej på psykolog. Tyvärr är det redan försemt att söka så jag lär väl se hur jag gör. Kanske börjar jag studera redan i Januari elller så pluggar jag bara upp betyg så jag har nån chans att komma in på pskolog (jag har för mej att dte var ganska svårt att komma in. stämmer det?`)

Här är det full rulle hela tiden.Inte så långt kvar tills vi flyttar så min lägenhet ser ut som hej kom och hjälp mih. Allt är upp och ner. Lådor överallt och knappt nå möbler. Hemskt! Det här är nog det jobbigaste. När man tömmer allt och trycker ner allt i lådor, då inser man att HJÄLP, DET HÄNDER VERKLIGEN! Jag ska verkligen flytta. När man åker omkring på vägarna så tänker man på hur bekannt och tryggt allt är. Man känner nästan varenda väg och man vet vart man ska svänga för attt komma till nåt visst ställe. Snart kommer vi stå där. Mitt i smeten och varken hitta in eller ut. Vad gör man då?

Idag har jag ännu en gång spenderat dagen på stan :) Fick plötsligt nå infall av shoppomaniiii och köpte en hel massa. Tänker inte ens tala om vad för jag har en sån ångest över mitt ryck som bler dyyyyyyyr! (Ok, jag vet. För Tanita är det vardagsmat men för mej är det mycket att köpa en tröja och ett par byxor, bara sådär liksom :) )
Som sagt har jag ju slutat jobba och det känns helt underbart. Jag har bara lite svårt att släppa det helt. Kanske för att jag har tillbringat så mycket tid där de senaste sju månaderna att jag liksom inte kan låta bli att tänla på hur det går där, om de har fått någon ny assistent osv. Jag vet, det är inte mina problem längre!

Men nu sksa jag nog försöka dra mej till duschen. (Hatar det!)

En vecka jobb kvar och jag vet inte hur jag ska orka. Skickade meddelande från jobbet att det är kalabalik där igen. Jag har en klump i magen. Jag vill inte åka dit. Hur ska jag kunna slippa? Det kan jag inte. Jag måste åka dit.
Jag vet inte riktigt vad det är som gör att det är så himla läskigt. Hon kan ju ändå inte göra någonting. Men det är nånting som gör att jag blir livrädd och kallsvettig. Jag vill sluta på jobbet NU! Nu på en gång.
Jag pallar inte... Jag gör det verkligen inte.

Annars är livet som vanligt här. Inget nytt. Två veckor kvar och sen åker vi. Känns fortfarande så overkligt så jag kan liksom inte ge någon som helst reaktion på det. Känns konstigt att vi helt plötsligt inte bor här nå mer. Ipu har ändå bott här i fyra år redan. Över fyra år.

Jag känner att jag inte är särskillt full av inspiration för tillfället att skriva någonting alls. Så ni får nöja er med detta. :)

Jag gjorde det. Jag sökte. Jag kommer aldrig komma in. Och om jag ändå mot all förmodan skulle komma in, klarar jag av det? Jag har ju inte använt min hjärna till något på över ett år. Den har rostat ihop och det känns som om det är omöjligt att få fram någon som helst aktivitet i dem. Men åå vad härligt det skulle vara! Jag skulle älska det.
Vad jag pratat om är såklart,

JAG HAR SÖKT TILL SKOLAN!

Jag hoppas verkligen att jag kommer in. Jag hoppas att jag slipper rumtorkande i framtiden. Jag vill bli någonting. Jag vill vara något annat än en student årgång -06. Göra något vettigt som jag tycker om och som känns som mig själv.
(Är det här vad jag vill då? är jag säker? ) Nej, nu tänker jag blunda för alla röster som talar emot och bara slänger en massa negativa påståenden i mitt ansikte. Jag tänker börja plugga. Jag tänker hitta rätt utbildning. Jag tänker NJUTA :D

Jag har världens jobbigaste jobb. Jag vet inte hur jag ska stå ut i hela två veckor till. Jag vet inte hur jag ska orka ta mej i kragen och gå till jobbet varje dag och veta vad som väntar på mej innanför lägenhetsdörrarna. Jag hoppas att hon mår bra snart igen. Jag kommer själv mista vettet snart om det fortsätter på samma sätt.

Nu till nu :)
I helgen var vi till Pielavesi och närvarade vid Jaakko och Paulinas andra barns dop. Barnet fick namnet Patrik Mikael. Ett väldigt vanligt namn. Ett väldigt väldigt vanligt namn men kanske inte här. En rolig helg var det och det var värt att åka ända dit för en natts skull. Jag hoppas inte ipu kommer sakna hem för mycket när vi flyttar.
Men vad oroar jag mej för egentligen. Om det är någon som klarar sej bra så är det ju faktiskt Ipu. Men det är kanske såhär man blir. Överbeskyddande :D Men nu står ögonen på mej, och jag orkar inte koncentrera mej.

Så varsegod,
en uppdatering från mej :D

Minns ni hur det var när vi var en familj på över hundra personer? Minns ni hur lätt livet var när man levde i en stor familj där man kände sej trygg och alla var bekanta? Varje år flyttar en stor familj in i opistos stora gula byggnad. Fyller de rum som var våra en gång i tiden. Men inget är evigt. Varje vår töms lokalerna igen. Familjen splittras och människorna flyttar lååångt ifrån varandra. Vissa människor ser man aldrig mer igen. Varför kan man aldrig veta någonting i förväg? Varför kan maninte själv designa sitt liv som man själv vill ha det?

Men hur vill jag ha det då?

Hjälp, vad händer med med? Det är inte alls min stil sitta här framför datorn i ett mörkt rum och tänka.
DEt är nog hösten. Allt är så grått, så mörkt. Allt bara dör.

Alla människor, ta vara på tiden. Lev i nuet, det ska jag försöka göra.