Vi äger!
en sak är då alldeles säkert. Livet blir inte mer socialt av två datorer i huset. Jag sitter här vid köksbordet, mätt och belåten, med en laptop framför mig. Från vardagsrummet hör jag knapprande ljud av Ipu som skriver på den andra datorm. Harmoniskt liv med andra ord.
Vardagen rullar på. Snabbare och snabbare hela tiden. Ibland funderar jag på hur länge man lyckas klamra sig fast innan man trillar av. Ibland vore det bra att dra i handbromsen och bara stoppa allt. Jag menar, bara det att jag fyller 24 år i höst är en mindre kris i sig? När i hela fridens namn hann jag bli så gammal?
Jag har lite panik för att bli gammal. Jag har inte hunnit göra någonting med mitt liv än. Man bara jobbar, jobbar och jobbar och hinner inte njuta. Hur ska man kunna leva i nuet? Man vill hinna göra så mycket. Man vill hinna åstadkomma så mycket. Jag vill inte vara en vanlig arbetare. Jag vill vara någon som gjort nåt stort. Ett geni skulle vara helt ok. Fast det kanske man måste födas till? Men varför ska det vara så himla svårt att veta vad man är ämnad att göra? Alla andra verkar ju veta.
Fast ändå. Jag är rätt nöjd. Jag har ett rätt bra liv trots allt och skulle för allt i världen inte vilja byta det med de flestas liv. Jag har världens bästa familj och mina systrar är to die for. Tillsammans är vi starkast. Tillsammans är vi snyggast, bäst och vackrast. Tillsammans är vi odödliga! De tre musketörerna är osårbara tillsammans, så är det bara :)
Nu ska jag sluta skriva innan jag snöar in mig på alltför mycket känslor. Imorgon blir en heldag på stan med Jonna, Katta och Tanita. Vispaa korttia, vispaa korttia.....!
Vardagen rullar på. Snabbare och snabbare hela tiden. Ibland funderar jag på hur länge man lyckas klamra sig fast innan man trillar av. Ibland vore det bra att dra i handbromsen och bara stoppa allt. Jag menar, bara det att jag fyller 24 år i höst är en mindre kris i sig? När i hela fridens namn hann jag bli så gammal?
Jag har lite panik för att bli gammal. Jag har inte hunnit göra någonting med mitt liv än. Man bara jobbar, jobbar och jobbar och hinner inte njuta. Hur ska man kunna leva i nuet? Man vill hinna göra så mycket. Man vill hinna åstadkomma så mycket. Jag vill inte vara en vanlig arbetare. Jag vill vara någon som gjort nåt stort. Ett geni skulle vara helt ok. Fast det kanske man måste födas till? Men varför ska det vara så himla svårt att veta vad man är ämnad att göra? Alla andra verkar ju veta.
Fast ändå. Jag är rätt nöjd. Jag har ett rätt bra liv trots allt och skulle för allt i världen inte vilja byta det med de flestas liv. Jag har världens bästa familj och mina systrar är to die for. Tillsammans är vi starkast. Tillsammans är vi snyggast, bäst och vackrast. Tillsammans är vi odödliga! De tre musketörerna är osårbara tillsammans, så är det bara :)
Nu ska jag sluta skriva innan jag snöar in mig på alltför mycket känslor. Imorgon blir en heldag på stan med Jonna, Katta och Tanita. Vispaa korttia, vispaa korttia.....!