deppelis
Har precis kommit hem från en allmännt jätte jobbig kväll på jobbet. Kvällar är inte alls så roliga att jobba och när man är timvik. så får man lov att nöja sej med det man kan få. Och just nu känns det som om vi verkligen behöver allt som jag kan skrapa ihop. Det känns skit jobbigt att inte veta mer än kanske en vecka framåt vad man har för jobb. Jag har ingen aning om hur många timmar som jag kommer lyckas skrapa ihop den här månaden. Nu när jag står för försörjningen i våran familjs så känns det inte alls lika roligt. Varför kan man inte få en fastanställning? Killar, hur ofta har ni fåttt traggla er framåt med en timvik plats? Hur ofta har ni fått leta jobb och det enda ni kan få är timvik? Livet är himla orättvist.
Imorgon är det bara att vakna tidigt och pallra sig till jobbet igen. Känns inte alls kul att bara åka hem och sova och sen vara tillbaka igen. Tacka vet jag Jonna. Utan henne skulle det inte vara alls lika roligt att jobba. Vi har ju i a f varandra där.
Det är just därför man ska plugga kära flickor och pojkar. För att man ska få ett jobb. Ett fast jobb = trygghet.
I helgen blir det dalarna igen. Känns som om vi var där alldeles nyss men nu när jag tänker efter så var det en hel massa tid sedan vi var där sist. Tiden bara kutar iväg och man hinner inte riktigt med. Men just nu tycker jag att det känns alldeles trevligt att tiden går. Ska försöka få min torsdag ledig och i s f kommer jag redan då. Återstår att se.
Vet ni, jag känner mej ganska skrämd över eventuell flytt till dalarna. kommer jag trivas där nå mer? Kommer jag sopeutua till alla "familjer" där? Jag känner mig inte alls familjär och det känns som om jag fortfarande skulle vilja springa runt och leka. Göra en massa roliga saker. AAAAH! Jag blir galen av alla tankar och frågor som kommer hela tiden. Man ska inte tänka. Skjut ifrån dej allt och låta alla andra bestämma så är livet mycket lättare.
"Skit i det du, så lever du livet längre...." som en tanitas vikarie sa någon gång då hon gick på mellanstadiet.
Men nu ska jag ta och sluta. Blev ett smått deprimerande inlägg :) ska ta mig i kragen och ryhdistäytyä.
vaddå sopeutua med alla familjer här?? KOm hit och var dig själv och umgås med dem som tillåter dig att vara om du är. Visst, ibland är det ensamt och ibland känns det som om de man umgås med blir yngre och yngre och yngre... men jag vette tusan om det är ett dalarna problem. Det är snarare ett samhällsproblem. Alldeles för mycket normer att rätta sig efter. Men de skiter jag i. Gör det du med och kom och liva upp mitt liv. Bestämt. Kram.
jag känner igen mej pirre!! allt har sin för o nackdelar. men vad som väger tyngs, för eller nackdelarna..jaadu, den som lever får se../jen
Jag känner inte igen mig men jag förstår. Men jag ska iallafall inte göra livet surt för er, om ni tar era rumpor och kommer hit nångång.
klart ni kommer passa in här!! som smäck!!
Kan du tänka dig att till och med jag, en tiobarnsmorsa har känt mig lite utanför allt blöj-, bajs-, kolik-, tuttelutt-snacket emellanåt. En gång hade jag fyra år mellan barnen och sen nio år. Det hör till livet för vi har olika faser. Det är bara att hänga med! En vacker dag är du djupt invecklad i en kvinnodiskussion om babyns röda stjärt, din förstörda nattsöm eller om hon är likt pappa eller dig...Då är den här känslan borta...Sen kan det komma andra svackor och det är så det är i livet. Var du glad varje dag för dagen kommer inte tillbaka. Om morgondagen behöver vi inte oroa oss. Du är ung och ditt liv finns redan planerat, det är bara att tacka och ta emot. Här i Dalarna finns alla sorter...
Pirre, jag vet hur drygt det är att jobba kväll, även om det är mindre att göra då så är det himla himla tråkigt.. Men tur att du och jonna kom ibland och förgyllde däldis lite:D