Pirre Katainen

Sista spurten. Hoppas att det är det nu för ett tag framöver. Har setat hela morgonen och knapprat på tangenterna. Försöker få de två sista texterna färdiga så att jag äntligen kan släppa skrivarkursen och bara rensa hjärnan på det. Det är det sköna med universitetet att man bara har korta kurser och då en är slut kan man radera allt från hjärnan och ta tag i det nya med en rensad och fräsch hjärna. Samtidigt så är ju kurserna väldigt intensiva istället. Man har hela tiden något man måste göra och man kan itne skjuta upp det eftersom kurserna är så korta. Det är inte som i gymnsiet då man kunde göra en sak ett halvår försent. Jag har tänkt på det där. Om jag redan från börjat lärt mej ta tag i saker och göra dem i tid hade jag inte varit så stressad. Och om jag hade haft svårt för mig i skolan så skulle jag vara mycket bättre på att plugga. Jag har lyckats glida runt hela min skolgång. Det är en välsingnelse och en förbannelse skulle man kunna säga.

Idag är det redan torsdag. Dagarna går så väldigt fort så man inte hinner reagera. Helst då man har en hel massa läxor och dylikt som man bara måste göra och har en enorm tidspress. Då går tiden så fort. Man tänker att man hinner men VIPS så har man inte längre tid.... Hur kan det komma sig? Jag minns när man var liten. Då kunde en dag kännas som en evighet. Helst om man väntade på någonting. Nuförtiden känns inte en timme som någonting. Allt var ganska annorlunda när man var liten. Jag är lite av den där nostalgiska typen som lätt sjunker in i tankar om hur det var förr och saknar. Funderar på vart alla gamla vänner tagit vägen? Vad har det blivit av alla? Livet är egentligen ganska konstigt. Man går bara framåt. Kan inte påverka det på något sätt. Vänner kommer och vänner försvinner.   En del är stannar längre än andra men alla lämnar de ett spår.